Jag läser om allt näthat och vad Bianca Ingrosso får utstå just nu och känner: NU FÅR DET VARA NOG! Har vi inte kommit längre? Idag väljer jag att backa tillbaka bandet till när jag befann mig i hennes ålder. På bilden ovan hade jag börjat få skinn på näsan men låt oss träffa den här tjejen: Sofi, 25 år. Här började min karriär i rampljuset. Och min karriär som skulle genomsyras av just näthat. Därför har jag sådan förståelse för Bianca.Bilden var tapetserad över Stockholm i form av stortavlor. Jag var ny på Aftonbladet och skulle bli "en profil". Ett namn. Ett ansikte. Där och då önskade jag att jag hade haft Biancas energi och mod att ryta ifrån. Istället trodde jag att kränkande kommentarer var en del av mitt jobb. Något jag borde ta för att jag helt plötsligt befann mig på en stor plattform. Jag fick höra att jag fått mitt jobb på grund av mitt utseende. Eller min dåvarande pojkvän? Eller hade jag legat med någon på Aftonbladet? Jag var en "klädhängare". En "modedocka". Ingen journalist. Det var bara en tidsfråga innan det skulle gå åt helvete för mig. Eller? Jag ville bevisa motsatsen. Istället för sommarlov gav jag mig ut på turné för att träffa mina kära läsare. Lika många hyllningar som jag fick från målgruppen jag mötte, lika mycket hat fick jag från anonyma läsare som gömde sig bakom sina datorer. Dagligen. I intervjuer placerades jag i fack och mina citat skulle agera klickmagneter. Var det mina bröst eller ben som sålde mest lösnummer? Jag blev alltid lika förvånad över ointresset av det jag lanserade. Jag kickade tillbaka så gott jag kunde. Men den dagliga dos av näthat som hamnade i min inbox hamnade även som brev hemma i mina föräldrars fysiska brevlåda. Det var svårt att stå emot och inte ta åt sig. Jag valde att fokusera på att förverkliga mina drömmar och mål. I ett högt tempo. Det provocerade ännu mer. Jag fick hela tiden försvara vad jag jobbade med, utdrag från bloggen då:"Det är nämligen så att jag jobbar med något så ytligt och oviktigt som mode och utseende. Inget som lämnar några viktiga avtryck för eftervärlden, men som heller inte i sig är några verktyg för mobbning eller ondskefull propaganda." Det fanns ständigt något att kritisera. Jag festade och dansade vidare i livet. Det betydde att jag var sämsta förebilden för min unga kvinnliga målgrupp. Festa kunde man väl inte hålla på med? Och skriva böcker om träning och hälsa kunde man ju inte heller hålla på med, det skulle bara resultera i ännu mer kroppsfixering? ...och jag JOBBADE hårt fast jag blivit mamma (!). Nu fanns det ingen hejd på elakheterna och lågvattenmärken avlöste varandra. Jag var helt enkelt världens sämsta mamma. Det tog hårdast. Som egenföretagere så fanns det inte utrymme för mammaledighet och jag försörjde oss båda. Jag vände ut och in på mig själv och fick varje dag höra "stackars Lily" som fick följa med mig på jobbresor. Framför kameran försökte jag ge allt. Men hemma var jag helt slut. Det konstanta ifrågasättandet. Jag var för smal, för glad, för platt, för opersonlig osv. Det gick inte att göra rätt. Här med Anine Bing och Pernille Teisbaek. När vi lanserade The You Way var vi äntligen tre ansikten som frontade. Vi om några kan förstå vad som händer när ens namn blir ens varumärke. Precis som Bianca. Jo just ja. Mina företag jag startat har väl backats ekominskt av någon annan hemlig finansiär? Jag kan väl inte ha satsat eget kapital? Och efter alla dessa år i branchen så blev det svårt att säga att jag var en okunnig klädhängare utan ambition eller talang. Böcker, tv-program och nystartade företag talade för sig. Så då var det något nytt. Pappan till mitt barn måste vara rik. Det kan väl inte vara så att lägenheten i NYC, Chanel-väskan på min axel eller resorna var något jag betalade för själv?! Nej, så kan det inte vara. På grund av vidriga skvallersidor som Stoppa pressarna blev han helt plötsligt ”en framgångsrik finansman och miljardär”. Någon jag levde på. Det skrevs så många spaltmeter att det plötsligt blev en sanning. Sanningen var något helt annat. Jag valde att låta det gå okommenterat, som så mycket annat. Trött på att bli fråntagen mina meriter. Och nu, när jag träffat en man som det gått bra för på riktigt kan ni ju bara föreställa er vad som står i inboxen… Hur ska våra döttrar våga fullfölja sina drömmar och våga satsa om det kommer i en förpackning av hat och förminskning. Imorgon är det International Women’s Day 2021. Då hoppas jag att du lyfter och hyllar så många kvinnor du bara kan i din närhet. Och sen hoppas jag att unga kvinnor orkar göra sin röst och historia hörd. Och att framtiden ser ljusare ut. Bianca, vi är många som står vid din sida i hoppet mot din nästa framgång. Du är grym! Jag önskar att mitt 25-åriga jag orkat sätta ner foten som du gör. Slutligen, med det här inlägget hoppas jag på bättring. Från oss alla. Vi kan alla tänka på vad vi klickar på, vad/hur vi kommenterar, vad vi konsumerar och vad vi sänder vidare. Låt oss vara pålästa och peppande.Ge energi istället för att ta energi från den person vars innehåll du väljer att ta del av.Kärlek från mig.
